Jag vet precis hur hennes hand känns i min.Jag vet det för att jag har haft den där så många gånger...Jag vet hur blyg hon är och jag vet hur mycket hon längtar efter sin mamma.Jag har sett henne sedan hon var ganska liten och jag har älskat henne sedan dess.

Nu får jag orden till mig att hon är sjuk.Hennes storbror har hämtat hem henne till sig för attt han vill ha koll och han ger henne tabletter med förhoppning om att det ska försvinna.Han vet lika väl som jag att det inte kommer att ske.

På kvällen vågar han inte vänta längre och jag ger klartecken på att han ska ge sig iväg.Det handlar om att pengar för att göra henne frisk,pengar som han inte har men som jag har.

Hon har Malaria och Tyfoid feber.Dom behåller henne på kliniken och lägger henne i dropp.Han sitter bredvid henne och jag vet att det skulle ta hårt på honom att förlora just henne även om han aldrig hade erkänt det.

Det har på nåt vis alltid varit dom två sedan mamman lämnade dem.Av erfarenhet vet jag att det kommer att vända snabbt nu för att hon fick hjälp i tid.Jag känner mig tacksam att vi hann.Förlusten av Wendy sitter kvar och vi vill inte uppleva det igen.

 

Varje gång dom kommer hem blir dom sjuka.Jag frågar honom om det det att han säger att han vet och i samma stund slår det mig att det såklart handlar om orent vatten! Dom kan ju inte koka vattnet före barnen dricker det och han bekräftar mina tankar med orden att dom har inre råd att köpa kol så att dom kan kan koka vatten,kolet räcker bara till att laga maten....

Med ens är jag så trött på mitt eget överflöd och jag förbannar mig själv att det har tagit mig så lång tid att förstå att också dessa barnen lider när dom är hemma.Dom älskar att vara där men hälsomässigt är det inte det bästa för dem.

 

Han är en utav mina absolut bästa vänner i livet och jag älskar honom villkorslöst.Han är helt osjälvisk på ett sätt vi sällan stött på i Uganda.Han sitter bredvid sin lillasyster på en klinik i utkanten av Kampala och jag önskar inget hellre än att ska få henne med sig därifrån och aldrig nånsin behöva förlora ett syskon igen.Jag känner honom och jag vet att han inte tillåter sig att tänka tanken fullt ut.Jag vet att han tror fullt och innerligt att allting kommer gå bra nu och för alltid och jag beundrar honom för den styrkan han har trots att livet inte alls varit särkilt vänligt mot honom.

 

                                                                                       Anna