När min mamma fick sina barnbarn för en sisådär 20 år sedan och dom kom upp i pratålder så tyckte hon att det kändes viktigt att visa mina och mina brors barn att det fanns dom som hade de tufft i livet,att allt inte var som här.

Valet föll på PLAN,flickan vi fick hette Yatbia och hon kom från Etiopien.Det var spännande med breven som kom emellanåt och på bilden vi fick kunde vi se att att hennes liv inte var som vårt.Det skapade frågor hos barnen som var bra.

En dag sa mina barn till sin mormor -Kan vi inte åka dit och hälsa på henne? 

Min alltid kloka mamma förklarade för barnen att det är så otroligt långt borta så vi kan inte åka dit och det kommer vi nog aldrig heller att göra.Hon visade på kartan hur vansinnigt långt det var och barnen förstod att Afrika kommer vi aldrig att se och inte Yatbia heller....

 

Jag kommer aldrig att behöva säga så till mina barnbarn för livet blev inte som vi trodde.Vi träffade förvisso aldrig Yatbia och vi har heller inte varit i Etiopien.Men nu reser vi i vår familj till Afrika som andra åker på charter till Grekland.Vi längtar efter Lucky,Tracy,Trevor,Bukenya,Pius och alla dom andra som inte längre bara är ett fotografi på nån långt borta.Dom finns och vi har sett att deras liv inte är som vårt men vi har valt att vara en del av det ändå.

 

Världen kan vara så otroligt otroligt stor men den kan också vara liten om du vill det.

För lilla Sally och hennes eventuella framtida syskon och kusiner så kommer Afrika för alltid att vara en del av dem.

Om dom frågar mig en dag om vi kan åka dit så kan jag säga ja till det för det är annorlunda nu än när min mamma fick sina barnbarn.

 

Jag åkte till Afrika en gång och hela jag återvände aldrig hem igen.