Jag stänger dörren om jobbet och går ut.Jag ska vara borta en månad och det är ingenting på en livstid men att lämna någon man delar sin vardag med är inte detsamma som att lämna ett vanligt jobb därför att i mitt jobb finns inga vanligheter.I mitt jobb finns bara en enda människa som räknas och det känns konstigt att lämna honom om än bara för den ytterst korta tiden.Det var lättare att åka ifrån korvkiosken.....

 

I Uganda väntar människor som vi älskat en halv evighet.Jag vill inget hellre än att vara där för mitt hjärta blir helt igen,men jag har aldrig tidigare känt mig så delad till att vara borta för det finns människor som får mig att vilja vara hemma också...Jag fick mitt liv i 2 världar och ibland är jag så evinnerligt trött på att ha det så.

Men mest är jag glad för det såklart,och tacksam.Vi har lärt oss så mycket och snart så får vi känna de där små armarna om halsen igen...armarna som ger oss kraft att orka fortsätta att förändra världen.