Alla vet vid det här laget att jag har det jobbigt att komma hem efter en vistelse i Uganda.Det handlar aldrig om att jag inte älskar att vara hemma utan det handlar om att det är jobbigt att lämna.Det är svårt att inte alltid vara på plats hos människor man tycker om. Och ja,jag tycker att det är svårt att veta att exempelvis Sam inte äter mat varje dag för att det saknas pengar.Han får dessutom en glimt av ett helt annat liv periodvis när jag är där för att sedan helt brutalt kastas tillbaka till sin egen verklighet efter några veckor när jag åker hem till mitt igen.

Jag åker hem till nåt bättre,till min familj,till bättre mat,till varma duschar och ett jobb.

Han åker hem till ensamheten,popcorn och te,kanske lite ris,badbalja och arbetslöshet.Sen har vi det så tills vi ses igen några månader senare.

 

Nu hanterar jag dock känslorna bättre än vad jag gjorde förut,det är hanterbart för att jag vet att dom kommer och jag är egentligen inte ledsen för det.Jag tror att så länge man känner och påverkas av livets orättvisor så är det ändå nånstans sunt.Jag hanterar också det bättre att så få människor förstår vad vi gör och hur vi påverkas av det.Det är okej att inte alla tycker att det är fantastiskt och det är okej att folk inte förstår att vi besöker en verklighet som är så långt bortom våran att det knappt finns ord.

 

När nån vill höra om vår livsresa med barnen på Bristol och livet i Uganda så berättar vi mer än gärna om det,men om nån inte vill höra eller förstå då kan jag numera vara tyst om det en halv evighet utan minsta bekymmer och sen lite till.

Nu ska jag för första gången lämna ett litet barn här hemma som jag vet att jag kommer att längta mer än lovligt efter,men jag är också ganska säker på att det är just det lilla barnet som kommer få mig att äntligen landa mjukare i min egen verklighet igen.

20 dagar kvar.