Något av det svåraste i vårt arbete tycker jag är att acceptera att "saker och ting är som dom är"

Det hade vart lätt att jobba om jag var okej med att barn var hungriga för att i Afrika är det så.Det hade vart lätt att leva med att ungar åker på stryk för det gör alla där.Att veta att 3 barn delar på en sängslaf och en filt för det finns inte mer plats än så hade vart skönt att kunna ta till sig och sen lämna därhän.Hade jag kunnat det så hade allt varit lättare.

 

Jag är den raka motsatsen till vad jag önskat att jag varit.Jag har svårt att acceptera saker som inte är rättvisa i världen.Svårt att veta att jag har men inte dom.Svårt att veta att nästan allt jag önskar (inom rimliga gränser) är nåbara för mig, men för dem är den enklaste lilla önskan det högsta av berg att bestiga.

 

Jag älskar att leva men jag vill att dom ska älska det också.

Jag vill att dom ska vakna varje dag och veta att jag behöver inte oroa mig för varken idag eller imorgon.

Jag är älskad,sedd och viktig och det jag vill betyder något.Jag vill inte bara att dom ska vara vemsomhelst,jag vill att dom ska vara någon,precis på samma sätt som jag är.