Att vi så fullständigt fastnat för ungarna i Uganda är ju inte särskilt konstigt egentligen.Åren som vi vart där börjar bli många,resorna ner är absolut också de många.Vi har vart med länge helt enkelt.

 

De senaste åren har vi ju däremot börjat resa med fler människor i vår närhet som vill med ner för att se och uppleva Bristol Academy.Vad som slår mig med dem är att dom faller in i precis samma beteende som jag och Jennie.Inte en enda av dem som rest med oss har ställt sig bredvid och inte blivit en del av barnen.

Inte en enda av dem räds barnens snoriga näsor och skitiga kläder utan det är öppna armar från alla till alla.

Inte bara egentligen från oss till ungarna utan också oss emellan.När man reser och tillbringr tid tillsammans under de tämligen torftiga förhållandena som vi gör under våra vistelser i Uganda så kommer man varandra nära helt enkelt fastän man kanske inte känner varandra utan och innan från början.

 

Jag känner en oerhörd respekt och tacksamhet för dem som rest med oss.Dom ser och förstår vad det är vi jobbar för och dom gör det tillsammans med oss.En sketen,snorig och kanske lite loppig unge är inget hinder för dem heller utan dom ger allt vad dom har.Det är stort.