Jag pratar med Eddie en kväll och helt ärligt berättar jag att jag faktiskt ibland är jättetrött på vårt arbete.

Att jag ibland inte vet hur jag ska orka en enda sekund till fastän det är allt jag vill.

Jag vet säger han,jag känner samma.När dom stora killarna ställer till det och jag måste lösa saker överallt så vill jag inte heller mer.Men så tittar jag på de små barnen och då vet jag att jag måste orka.

 

Jag skäms för mina tankar och tackar tyst för att jag iallafall får åka hem emellanåt.Han står med allt upp över öronen varje dag året runt och han är oerhört ensam i det arbetet.Vi är med honom men vi är långt borta.

De som är nära kan han aldrig nånsin helt och fullt lita på för det gör man inte där.

Så ser jag dem och jag vill så evinnerligt gärna rädda varenda en av de där ungarna och resten av världen också.

Jag vill.Men jag är så liten i det stora hela.