Helt plötsligt så finns det där specifika barnet så vansinnigt intensivt i min tanke.Jag kan inte släppa honom på hela dagen.Natten kommer och inte heller där så försvinner han.Han dör inte i min dröm men det händer saker som är dåliga och mitt hjärta gör ont när jag vaknar.

 

Allt för ofta oroar vi oss för det som sker nere i Uganda för dom är inte längre vilka som helst.Man försöker att inte lägga för stor vikt vid all oro men ibland så är det omöjligt.

Denna gången vet jag att jag måste fråga.

 

Jag ställer frågan försiktigt till Eddie om den lille killen är kvar på Bristol och jag får ett snabbt och glatt ja tillbaka.

I nästa rad skriver han...Men han blev hemskickad i helgen för han är svårt sjuk i mässlingen.Ingen fara med honom men han kan inte vara kvar under sjukdomen men kommer så fort han är frisk,hans systrar är kvar.

 

Lustigt det där hur man kan vara hemma och ändå veta att nåt är galet långt där borta.

Den lille killen som en dag bara var i min famn som om han aldrig varit nån annanstans.

 

Anna