Att bli tittad på tycker jag är jättejobbigt.Jag blir hemskt obekväm och jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen.

Det slutar alltid med att jag står och kollar upp i himlen,biter på naglarna eller drar med en fot i marken.

Här hemma ser man ju ut som alla andra (alternativt värre ut än andra) och det gör att man aldrig i stort sett känner sig utittad på det viset.Men i Afrika är det verkligen rent hopplöst att röra sig ute.Överallt kommenteras hår,ögon, stor rumpa (!) osv....Den stora rumpan tror dom är en komplimang även för oss fastän man i själva verket vill sänka dem långsamt och skoningslöst varje gång dom påpekar dess storlek.Le kan jag men tack och lov så hör dom inte vad jag tänker.Leendet hör nämligen sällan ihop med tanken.

 

En dag så blev jag stående utanför en affär och jag känner att jag blir tittad på.I sig som sagt inget ovanligt i Afrika men jag blir direkt obekväm.Naglarna var redan borta sedan innan vilket resulterade i att jag började dra foten i asfalten, en såndär planlöst nervös dragning och jag önskade mest att jag skulle kunna gå därifrån.

Rätt som det är så hör jag någon säga bakom mig: Står du här och ritar världskartan i marken?

Jag vänder mig om och möter ett stort leende från en människa jag aldrig sett tidigare och jag blir bara så full i skratt.

Ingen kommentar om varken rumpa,hår eller ögon bara nån i världen som såg att just jag är en jävel på att rita världskartor.