Tänk om vi fått välja vilka människor vi skulle fått ha i vårt liv alldeles själva.Vid första tanken hemskt angenämt känner jag, vid andra tanken...not so much.Vi hade antagligen bara valt dem som var lika oss själva för att lättare kunna identifiera oss vilket ju är ganska skönt att kunna göra med människor vi har nära oss.Det blir en känsla av gemenskap helt enkelt.

Men så tänker jag att om jag skulle behöva omge mig med människor som är som jag dagarna i ända då hade jag blivit fullkomligt tokig.Det räcker bra med mig själv.Och tack vare att vi inte får välja så tar oss livet till platser och till människor som alla påverkar och utvecklar oss hela tiden....

 

 

Hade jag vetat vad det krävt av mig som människa att jobba med det jag gör hade jag aldrig vågat hoppa på ett sånt jobb,nu är jag evinnerligt tacksam att jag gjorde det.Jag har lärt mig massvis tex att tystnaden också pratar.

 

Jennie hade aldrig funnits i mitt liv.Hon är min totala motsats och jag kan än idag, efter drygt 20 år i varandras sällskap fundera på hur tusan vår vänskap har hållit i sig.Vi delar egentligen bara samma urusla humor.

Men jag är så oerhört glad att hon finns i mitt liv.

 

Min absolut störste lärare om livet finns i Uganda och fast det borde vara jag som lär honom om livet så är det han som lär mig saker nästan varje dag.Jag hade aldrig valt att ha honom i mitt liv frivilligt men jag fick det och skulle  idag aldrig vilja vara utan varken honom eller det han lärt mig.

 

Mina ungar hade jag valt alla tre om och om igen.Min mamma också.Så det är bra.

Spot on kan man säga om dem.

 

Så på det stora hela kan man nog säga att livet är en jäkla spännande resa egentligen med allt vi inte vet.

Idag är det på ett vis och imorgon kan det se helt annorlunda ut,både på gott och ont.

Men helt klart är att livet är just nu,alltid.