Som vuxen har man ju ett visst ansvar och för dom allra flesta är det inget större problem att ta det ansvaret.

För dom allra flesta faller det på plats om inte förr,när man får sina barn.Men så ibland faller folk igenom och av olika anledningar kanske man inte klarar av att vara en bra förälder.

Det där följer ju sedan med...inte nog med att ett barn kanske blir utan en mamma eller en pappa,ytterligare en generation senare kanske förlorar en mormor,morfar eller en farfar att se upp till.

 

I vårt fall brast en pappa och sedan också således en morfar.Men det som brast var bara en människa med blodsband för vi fick en annan som inte kunde ha varit bättre för just oss.

En Leif fick vi...som på alla vis var en morfar till mina ungar fast utan det egentliga bandet som man tror man måste ha.Tyvärr fick vi ha honom med oss alldeles för kort tid men fortfarande är han älskad och mycket saknad.

 

Han arbete en del i Italien och bodde också där periodvis under sitt liv.Att han var Italienare i blodet såg vi alla fastän han bara kom från Skåne....

 

Men så en dag förra veckan kom min yngsting hem med en ny tatuering...ordet Nonno på armen,morfar på Italienska.

Och min övertygelse om blodsbandets ickebetydelse stärks.

Vi älskar dem vi älskar och vi är en familj med dem vi vill.