Går man 9-10 år tillbaka i tiden så inser man ju att dom vi träffade då som var ganska stora ju är vuxna nu.

Mer klart blir det när en efter en av dem faktiskt själva blir föräldrar...Det är lite svårt att tänka sig det när dom där spattiga nästanvuxna som man fortfarande ser framför sig nu ska ta hand om ett eget litet liv. 

Många av dem kommer från uppväxtsituationer som vi inte ens kan föreställa oss och de saknar det sociala nätverket som vi så ofta har här.

Man önskar bara så evinnerligt att dom inte upprepar det från sin barndom som dom själva saknade utan att dom har styrkan att förändra och bli bra förebilder för sina egna barn...nya små barn som förtjänar bara det bästa.