Jag imponeras oerhört ofta av fattiga människor ändå.Jag förstår inte hur dom orkar slita varenda dag för att ens överleva.Jag blir matt om jag jobbat lite för mycket eller om saker går emot mig lite för mycket under en tid.

Då tappar jag humöret och tycker att saker är tämligen dryga ett tag innan jag hittar rätt fokus igen.

Där vet dom inte ens om dom kan äta nästa dag.

 

Jag som har kommit den ugandiska kulturen tämligen nära och således också lever med den väldigt nära mig kan ibland bli så sjukt irriterad om nåt inte görs som vi bestämt.Jag är ingen skådespelare av rang och alla mina känslor ligger tämligen ytligt så ibland smäller det ganska rejält av förklarliga skäl.Fördelen är väl att samma känslor ligger ytligt när jag ska lägga saker åt sidan igen.

 

Dom har också lärt mig att har man bara det minst lilla hopp om att saker ska lösa sig då är sannolikheten större att dom faktiskt också gör det.