Han behöver lite saker till sin lillebror så han går 1 timme till den största närmsta byn.Han har egentligen råd att att använda en motorcykeltaxi men går han så kan han använda de pengarna till något viktigare. Och gått har han ändå gjort i hela sitt liv så det är inget konstigt. Man tänker ganska bra då säger han.

Lillebror är stor men när man blir sjuk blir man ändå ganska liten.Han har varken mamma eller pappa kvar i livet men han har världens bästa storebror.

 

Det är något som är fel men vi vet inte vad ännu. Imorgon börjar en troligtvis mödosam kamp för bröderna för att få reda på vad som är galet.Lillebror har blivit smal och huden mycket mera svart än vanligt.Han har ont i hjärtat,som kramper.Han har inte sagt något trots att det pågått ganska länge,för han vill inte vara till besvär.

Så typiskt just de där två. Att inte vilja vara till besvär. Min värld skulle kännas mer besvärlig om dom inte längre fanns,det är besvärligt på riktigt.

 

Det blir på nåt vis en förlamande rädsla och jag önskar nästan att det varit malaria.Då hade man iallafall vetat vad som kommer hända.Nu är allt ovisst och jag känner mig så långt borta så jag inte ens med ord beskriva det.

Jag hade såklart inte kunnat göra nåt även om jag var där men känslan är sån ändå.

Mina människor...om ni bara visste vad jag älskar er♥

Anna