Jag hamnar framför reprisen av En resa för livet.2 små bröder som blivit räddade från gatorna i Katmandu efter att deras mamma försvunnit.Ingen visste i nuläget om hon levde,men troligtvis inte. 5 och 6 år gamla med en högst oklar framtid men som ändå haft en fantastisk tur som blivit uppfångade av myndigheterna och som skulle få en plats på en barnby om inte deras mamma skulle hittas igen.

 

Robert Aschberg var där för att träffa dem och så säger han orden som jag tänkt så många gånger själv...

Man tänker så som nåt skydd för sig själv.När man inte orkar tänka tanken ut hur man innerst inne vet att deras liv har varit.Det spelar ingen roll om det är barn på gatorna i Katmandu eller Kampala.Om man är en kändis eller vanlig liten människa ifrån Tvååker,ibland orkar man inte tänka tanken fastän det är precis det man borde göra.

Ingenting blir bättre för att man blundar,inget.

 

När jag är hemma i total känslomässig trygghet då kan jag tänka tankarna om vad våra ungar har vart med om i sina liv.

Men tänker man för mycket på det när man är på plats i Uganda,det är då man går för mycket sönder.

När man ser dem och när man håller dem i famnen...när de små kropparna vittnar om för lite mat,brännmärken och ärr.

När dem skriker efter trygghet och närhet..då stänger man av för en liten stund och låter tanken stanna vid NU.

Det är då vi ger dem de dom behöver just för att vi vet vad fan dom har varit med om.

 

Anna