Jag tänker ibland på vad det var som hände egentligen.Jag som aldrig var bekväm med nya situationer,som ville veta vad jag skulle göra,hur det skulle göras och när jag skulle göra det.Hur jag alltid visste varje steg som skulle komma...med Uganda så försvann det där.Helt plötsligt så hade jag inget behov av att veta allt längre.

Med skiljsmässan togs allt ytterligare ett steg längre.Man vet ingenting om framtiden och allt kan ändras innan du vet ordet av.

 

Jag tog beslut att resa ensam ner fastän jag inte kunde något alls egentligen och sen den gången så blev inget sig likt igen.Jag har sedan dess gjort mängder av resor ensam,och jag vet att det inte är den sista gången ännu.

Det skrämmer mig mer att köra bil i Stockholm än att åka till Afrika och det skrämmer mig mer att inte våga leva och göra det jag kan än att stanna hemma och vara orolig att nåt kan gå snett.För det är klart att det kan göra det.Jag är ju inte dummare än att jag förstår det.

 

Jag känner att jag verkligen lever.Jag lär mig så otroligt mycket.Jag är min egen trygghet och jag får ta del av en del av världen som andra människor bara läser om.

Om nåt händer, då var det nog meningen att det skulle det och innan dess kommer jag enbart att vara tacksam för det livet jag fick och att jag vågade leva det.