Jag tänker på det ganska ofta ändå,det där med att man tar kärleken förgiven.Man tror att samma människa ska älska en alltid,man tror att en mamma alltid ska älska sitt barn och man tror att alla har någon.

Det är ju inte så...Inte alla får uppleva hur det är att vara älskad eller behövd,eller att vara den som någon ser på med de allra varmaste ögonen,fulla av stolthet.

Vi borde inte tro att det är så och vi borde inte ta det förgivet för verkligheten ser helt annorlunda ut.

Så många människor världen över har ingen mer än sig själv att förlita sig på...hur överlever man ens den ensamheten?