Min mamma berättar fortfarande om hur hon som ung liftade (utan sina föräldrars vetskap) från Borås till Hemavan tillsammans med en kompis.Det är en bra bit alltså...Hennes storasyster visste om det ,men ingen annan.

Det var ju inte direkt att man slängde iväg ett sms eller ens ringde speciellt enkelt då och hade nåt hänt så hade dom ju stått där ganska så ensamma. Nu gick allt bra som tur var och det blev en skön historia att få höra om.

 

Jag har min ena unge i Italien nu.Han åker skidor i Canazei med en kompis.Buss dit och boendes på ett Bed and Breakfast,18 år gammal. Orolig? Inte det minsta. Dagligen kommer det bilder på snapchat på blå himmel,snöiga berg och pizzor i massor.Han har det precis hur bra som helst och jag fullkomligt älskar när barnen vill uppleva saker.Jag har haft dem i USA,på Jersey,i Turkiet,London och i Grekland och såklart så tänker jag på att saker kan hända men man får aldrig låta en rädsla påverka en så mycket så man avstår från saker eller för den delen hindrar sina barn från att uppleva för att man själv är rädd.

 

 

Jag reste aldrig särskilt mycket när jag var yngre,för mitt liv startade tidigt med familj,därför är jag otroligt glad att jag nu har chansen att göra det och att mina barn också vill det.

Från att jordens äventyr var att lifta från Borås till Hemavan så rör sig idag våra ungdomar runt om i världen som att det vore deras egna vardagsrum.Inga avstånd är för långa och inga äventyr är för stora för att uppleva.

Familjen är alltid bara ett samtal bort och saker löser sig alltid,på ett eller annat sätt.

 

När blev egentligen världen så liten?

 

                                                                                        Anna