Nu när det är dags för skolorna att dra igång så är man såklart otroligt glad för alla som får komma tillbaka och sätta sig i bänkarna igen.Kunskap är som vi tidigare sagt den enda vägen ur fattigdom.

Men det är inte till dem som mina tankar dras.Jag tänker på alla de tusentals och åter tusentals av barn som blir lämnade utanför skolans värld.Dom som är födda fattiga och som aldrig kommer att komma nån annanstans i livet heller.Dom vars föräldrar inte har nån möjlighet att betala skolavgifter för sina barn och som inte heller ser det som ett problem därför att dom aldrig själva heller gavs möjligheten till en utbildning.Dom barnen som heller aldrig är mätta,eller som blir sedda av någon,dom som inte har något värde för någon.

 

Vi förstår inte hur fantastiskt vi har det här,där våra barn har en rättighet och skyldighet att gå i skolan.

En skola som absolut inte alltid är bra,eller rätt eller är anpassad efter varje individ men likväl så ges vi möjligheter som människor i andra delar av världen ställs utanför för att dom saknar pengar.Vi ställs inte utanför en grundutbildning för att vi har det knapert iallafall.

 

I mitt inre är det dom barnen jag ser och jag vet att ska det någonsin förändras för dem så är det mirakel som ska ske av sällan skådat slag...De osynliga barnen,när ska någon se dem?