Det var då....och nu.
För ungefär 1 år sedan så skrev jag det här....det är fortfarande precis detsamma....
Än en gång så fastnar jag i tanken på de små barnen i Uganda.Hur vi har kommit att stå för en form av trygghet för dem fastän vi inte ville det.De förtvivlade gråten men också de tysta tårarna när vi än en gång måste lämna dem. Dom stora bruna ögonen som tittar på en fulla med beundran och de tunna armarna om halsen som aldrig vill släppa.Dom vill inte släppa och vi vill inte heller.Det är en omedelbar kärlek till barn som inte på något sätt tillhör oss men som ändå har oss i ett fast grepp.
Sällan,eller aldrig lämnar de våra tankar och allt går ut på att kämpa för att ge dem en framtid.Inte bara en framtid i som att överleva utan en framtid med ett liv som är värt att leva.
Så många gånger har vi önskat att vi hade hållt distansen till barnen men det går inte,vi vore nog inte mänskliga då....
Anna
Kommentarer
Postat av: Longevity - en blogg om hälsa
<3 Kärlek till er
Svar:
Jennie och Anna
Trackback
