När jag var ung så tänkte jag aldrig på direkt hur livet skulle bli.Eller det gjorde jag kanske men jag hade aldrig en plan över det.Barn har alltid funnits i tanken men det var nog också allt.

Sen när man blivit äldre har man ju insett att allt det där i livet inte kommer av sig själv och det är igen självklarhet att få barn eller att få vara en del av en familj där man är accepterad och älskad för den man är och den man utvecklas till att vara under tiden som går.

Nu när man står här mitt i livet med tonvis av erfarenheter så går det inte att låta bli att känna en enorm tacksamhet över allt man fick och en stor ödmjukhet inför det som komma skall.

 

Aldrig tidigare har min känsla av att leva i två världar varit starkare än vad den är just nu.Min familj här med alla blodsband som finns att få,mitt hem,mitt jobb och min enkla vardag.Där en familj helt utan blodsband,en komplicerad vardag och med problem som vi inte ens kan förstå.

Tyst tackar jag för att vi inte vet något om imorgon eller om framtiden alls,den får komma som den vill och då ska jag möta den just precis så.