Igår pratade jag med en människa som stöttat oss i vårt arbete under några år...Hon är lite äldre och hon ger oss alltid tonvis med beröm över allt vi gör och hur vi gör det.Hon är mån om att vi ska orka som människor också,inte bara i vårt arbete utan i livet.Under samtalets gång så slår det mig att inget av det som hon säger ser jag själv.

Ingenting känns särskilt stort i det vi gör,det finns bara där.Man ser själv snabbare det vi misslyckats med än det i faktiskt har klarat av,och det är ju lite sorgligt egentligen att jag ser det så.

 

Men så kommer det också till mig att ibland är det svårt att ha distans till saker när man är mitt uppe i dem.

Man blir liksom blind,och kanske är det inte så konstigt att jag är självkritisk när vi vet hur stort behovet av hjälp faktiskt är.Och jag tror också att den dagen då vi inte längre kommer att jobba för Eddie och barnen på Bristol då kommer jag att se tillbaka på vårt arbete som nåt oerhört stort och jag kommer att vara väldigt stolt över att Jennie och jag hade modet att våga tro att världen går att förändra fastän det är svårt.