Nu är det snart dags igen för barnen att komma tillbaka till skolan.En del kommer åka tillbaka med lätta hjärtan,för andra är det betydligt tyngre att lämna det som är deras riktiga hem.

 

Jag minns ett år när jag var där när barnen kom tillbaka efter ett lov.Antalet små barn var skyhögt och det enda jag minns från den resan är barngråt.Det var så otroligt många barn som grät så vansinnigt hjärtskärande efter sina föräldrar och vuxna i Uganda har ingen empati för det alls utan jag var helt ensam i mina försök att tysta och trösta.Jag såg hur andra barn försökte lugna sina kamrater men hur kan en 7 åring ge trygghet åt en 5 åring?

 

Nu är jag mest tacksam att jag inte kommer att vara där när terminen drar igång.Dom där skriken tog lång tid att bli av med...dom satte sig på nåt vis inuti.Att vilja,men inte kunna göra nåt,det är svårt att hantera.

Men snart är dom där igen och jag vet att skriken tystnar med tiden.

 

Anna