Nu har halva sommaren gått och det är som att den inte på riktigt vill komma igång.Vet att det ännu finns tid men perioden av vackert väder kommer inte att bli särskilt lång.Just nu sörjer jag inte alls att jag valt att inte ta sommarsemester.

Inser att jag saknar tiden ibland från när barnen var små och varje dag kunde bli ett äventyr fastän man inte alls hade tänkt sig det ifrån början.Då när man längtade efter en stund i tysthet och ensamhet ibland för att man då inte förstod hur kort tid man har tillsammans med sina barn i själva verket och hur kort tid äventyr betyder samma sak för alla.

 

Tänker på ungarna på Bristol och på hur begränsad världen är för dem.För dem är livet en kamp mer än ett äventyr.De äldre älskar att åka med till flygplatsen när vi ska hämtas eller lämnas,bara för att se nåt annorlunda.

Spelningarna med bandet är stora grejer,kanske främst för att dom kommer iväg från den lilla lilla världen dom lever i.

För dom små barnen räcker skolgården till som den enda världen ett tag till för deras värld behöver inte vara så mycket större just nu,det bor ju trots allt en hel del trygghet i det lilla.