2130 inlägg har vi skrivit här nu sedan december 2011.Jag har inte skrivit alla men många av dem och jag lever mitt liv ständigt med bloggen men framför allt med Bristol och Uganda i stort i huvudet.

För Jennie är det på precis samma sätt,kanske inte så mycket med bloggen för hennes del men allt det andra.

Känslan av att aldrig nånsin veta vart och hur långt vi kommer nå tär ganska hårt just nu efter drygt 9 år.

Känslan av att inte känna att oavsett vad man gör så är det tillräckligt.

 

Man hör från alla håll, och jag säger det till mig själv också, att vi gör tillräckligt för vi gör iallafall något.

Vi lägger vår tid,vi har lämnat våra hjärtan och vi kämpar för en bättre framtid inte för alla världens barn men för en liten liten del av dem.Vi är inte ensamma i vårt arbete för vi har mängder med människor med oss som på olika sätt finns både för oss för barnen,så det är inte det som skaver i mig egentligen.

Men när jag vet att en av min bästa människor har råttor som springer där han sover eller att vi kan förlora små barn i Aids eller nån annan skitsjukdom,eller att samma ungar är hungriga eller blir lämnade som att dom inte vore värda ens ett uns då är det överjävligt svårt vissa dagar att känna att vi gör det här tillräckligt bra.

 

Anna