Efter att ha haft ganska ordentliga svårigheter att sova under tämligen många år så har jag de senaste månaderna sovit som en prinsessa.Jag tackar akupunkturen jag går på för det.Hokuspokus säger en del,varsågod att säga det säger jag så länge det hjälper mig och jag tror på det så är ingen gladare än jag.Att beskriva för någon som aldrig haft sömnsvårigheter går inte för man kan inte förklara den oerhörda frustrationen som det till slut blir och hur kroppen till slut låser sig till att inte alls göra det som egentligen är det enda den behöver,nämligen sova.

 

Men som sagt,den sista tiden har problemen varit borta och jag har sovit bra igen.Men så inatt så kom det...Jag somnade snabbt,men vaknar efter ett par timmar och jag vet med en gång att jag inte kommer att somna om på länge än.Det känns så tydligt.Tankarna kommer smygande som ett brev på posten och som alltid på natten så finns det ingen logik i dem alls.

Det som alltid är klart på dagen är alltid lika oklart på natten.

Hur många saker jag försökt lösa i tanken nattetid vet jag inte,hur många jag i själva verket har löst är lätträknade.

 

Jag försöker med allt men när jag stänger ögonen så finns dom där.Mina människor här.Mitt jobb,min framtid,mina livsval.Barnen och människorna i Uganda. Solvarma små huvuden och taniga armar som aldrig verkar vilja släppa taget.

Ögon som ber och som pockar på närhet och uppmärksamhet. Ett tyst nkwagala som betyder jag älskar dig på luganda och ett lika tyst nawe nkwagala till svar från mig,jag älskar dig också.

 

Tänk att efter 9 år så kämpar vi ännu och så många i vår närhet vet inte ens om att vi gör det.

Så mycket har vi lärt oss och så mycket har vi sett.

Så mycket har vi givit av oss själva och så oändligt mycket har vi fått tillbaka....