När man vet att någon man tycker om har levt några av sina tidiga år i ett hus som det här då är det svårt att inte känna en enorm respekt inför det.Jag tänker att jag saknar en ordentlig uteplats där jag bor och att jag har för lite förvaring.Vi har bara ett badrum också och det stör ibland när vi är tre att dela på det.

Här i detta huset finns inga väggar,ingen förvaring och det finns sannerligen inte ett endaste badrum.

Uteplats? Nä inte det heller.

 

Människan som bodde här sätter sin tro till Gud och känner sig aldrig direkt orättvist behandlad.

Den människan litar helt och fullt på att livet blir till det bästa.

Jag är inte sån.Jag tror att det är jag som måste lösa allt och ibland tycker jag att det är det svårt att se en alldeles självklar framtid.Inte bara för att jag saknar en bra uteplats eller bara har ett badrum utan mer för att jag kanske varit lite väl bortskämd i livet och blundar lite.Tur att jag påminns ibland att uppskatta det jag har.