Hur mycket jag än säger till mig själv att mitt liv är här och att jag har allt rätt att leva det livet precis som jag önskar så är det faktiskt lättare sagt än gjort.Ett par nya byxor till mig eller nya skor till 3 barn som gör att dom inte blir hemskickade från skolan i Uganda?  Ska jag äta varför ska inte dom göra det osv... Dom tankarna försvinner aldrig från mig.Dom är inte alltid superstarka men dom finns alltid med mig. Jag måste verkligen utmana mig själv för att känna att det är okej att jag lever detta livet och för att jag inte ska be om ursäkt för att jag fått det.

Det låter antagligen alldeles befängt att jag tänker så men jag kan inte hjälpa det och jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt det heller.Jag vet att jag föddes in i allt det här men det är inte lätt för det...