Så ofta får vi höra Det där hade jag aldrig klarat.Hur orkar ni se det? Varför utsätter ni er för detta?

Fullt förståeliga påståenden och frågor och inget man tar illa vid sig utav för att vi vet numera att ingen kommer nånsin att förstå.Och vi hanterar allt det här väldigt olika också Jennie och jag samt alla andra som reser med oss.

Vi är ganska skyddade trots allt under våra resor ner till Uganda och till Bristol.Vi ser och upplever saker som är svåra absolut,omänskliga också för den delen,men vi ser i stort sett aldrig det allra värsta,det är vi skonade ifrån.

Men vi fick det här livet och vi möter det som det kommer.

 

Ska jag svara på frågorna vi får så är det svårt,för jag vet inte riktigt hur jag orkar,står ut eller varför jag utsätter mig för det här.Jag har rest en hel del gånger ensam och de resorna har visat mig ett Uganda som är mindre trevligt än det vi är vana vid.Limhöga ungar på kartonger på gatan tillexempel...Hur hanterar jag det? Frågan är hur dom hanterar det...jag får ju åka hem efter jag har sett dem,dom åker ingenstans.Jag trycker ner bilden av dem nånstans och hanterar den i små små steg när jag är mogen för det men fortfarande är det ju inte värst för mig.

Det har hänt att jag har vänt undan huvudet när jag sett saker för att jag inte orkat se,nu tillåter jag mig inte att göra det längre.För oavsett om jag tittar bort så sker det.

Att hålla ett litet barns hand när man vet att det ska dö är inget hemskt egentligen,det gör man bara för det finns inget annat sätt att möta situationen på just då.

Men det är klart att man har förändrats,jag skulle ljuga om jag sa nåt annat.Jag förstår att det kan vara svårt att hantera för andra människor för det är svårt att förstå att den förändringen är okej för mig.

Jag vill känna för när vi inte gör det längre då kommer allt att vara över.