Jag ser små kroppar som kurat ihop sig i vartenda gatuhörn.Barn som kryssar mellan alla bilar,motorcyklar och bussar i den världsstora staden.Barn som tigger och människor som förlorat all tro på livet syns överallt.

I skydd av mörkret tillbaka på hotellet så gråter jag stilla...vad i hela friden gick så fel i världen när vissa sover på kartonger ute medans andra lever ett liv i överflöd som vi vanliga inte ens förstår.

 

Han frågar varför jag gråter och jag vet inte hur jag ska förklara det för en utav dem som själv är född rakt in i fattigdomen.För en som kämpat sedan sitt allra första andetag.

Jag ger det ett försök med orden att livet är så orättvist och jag hör själv hur dumt det låter när jag säger det.

Han låter mig gråta klart och säger sedan -Anna,visste du inte det redan?

Och det är klart att jag visste.Det är bara så smärtsamt att bli så brutalt påmind om det.Men det är antagligen än mer smärtsamt att vara en del av dem som blev utan all lycka i den här uppochnervända världen.