Bristols brassband är ett av de mest erkända banden i Uganda,så är det.Dom allra flesta vill vara med och dom lär sig tidigt att spela.En del spås en lysande framtid för att dom är alldeles fantastiskt duktiga.Musiken finns inuti dem så totalt och man både ser och hör enkelt vilka som har det lilla extra.Andra lär sig bara precis det som dom behöver kunna men tillsammans med alla andra så låter det alldeles förträffligt iallafall.Man ser glädjen i dem som älskar att spela och hur dom riktigt går in i det.Bandet är Eddies stora möjlighet att dra in pengar till skolan och det är till största delen på det dom överlever.

 

Nackdelen med det hela som vi ser är väl alla missade skoldagar som det faktiskt blir för att man är ute och spelar mycket.Sättet dom arbetar på med uppstigning kl 4 för att sedan åka 20 personer intryckta i bussen i flera timmar tillsammans med alla instrument,för att sedan spela mellan kl 9 fram till kl 18 kanske med nästintill obefintligt med mat innan allt är klart för att sedan åka hem igen pch återvända till skolan på senkvällen. Sen kan det hända att nästa dag innebär samma sak alternativt att man ska upp till skolan....det är inte lätt att orka med.

 

Vi har såklart påpekat att det är en tung börda för dem men vi har fått ge upp den kampen,det är såhär dom gör helt enkelt,nåt annat finns inte.Flera av Bristols ungdomar har vigt sina liv åt att spela men till slut går det inte att fortsätta då dom har blivit gamla nog och måste tjäna egna pengar och då finns inte dom i att vara musiker i ett brassband kan jag säga.

 

Känslan att höra dem träna och spela liknar inget annat.Man vill bara höra mer...