Två gånger har jag varit på Bristol nu. Första gången oktober 2014, senaste gången i oktober 2015. Känslorna under och efter en resa dit är som en berg och dalbana, det går knappt att sortera sina tankar och vissa stunder sitter fast på näthinnan mer än andra. Något jag minns tydligt från 2014-resan är stunden då jag såg min lilla familjevän Lucky... helst plötsligt från ingenstans stod han där och jag va helt fast... hans ögon va djupa som brunnar och talade som en gammal mans... och charmig som få! Den finaste men också bland den jobbigaste stunden den resan va sista kvällen när vi hade festen och som alltid avslutas med att skicka rislyktor med önskningar och drömmar. Jag stod med Lucky i famnen och sa till han att nu får du önska något tyst för dig själv... Han va tyst en stund och sen sa han till mig "var tror du att ballongen åker? Jag tror den åker till Sverige och väntar på dig där." Låter kanske fjantigt men vid den stunden grät jag som allra mest den resan, det gjorde rent ut sagt så jävla ont i hela hjärtat att man bara 24 timmar senare skulle va på väg hem till trygga Sverige och inte veta innan skulle träffa honom och alla andra igen. Lucky ändrade mig den resan.

Resan 2015 och första dagen på skolan möttes vi av brassbandet och barnen på skolan i vanlig ordning när vi kommer ett större gäng. Direkt börjar jag söka med blicken efter Lucky och efter liten stund hör jag "Liiinneeeaa!" och får världens största leende, han kände igen mig och verkade ha längtat precis lika mycket som jag... vi promenerade vidare med brassbandet så får jag en puss på min hand och en lika stort leende igen, smälte ju så söt! Vi hade en jättefin vecka med alla barnen men hemgång va hemsk. Lucky knäckte sig totalt och grät hysteriskt och ingen fick direkt kontakt med honom vilket i sin tur gjorde att jag blev lika knäckt, aldrig att jag åker hem utan en kram från honom. Aldrig. Mamma fick lugnat ner honom lite tillslut och vi hann krama varandra hejdå innan vi va tvungna att åka till flygplatsen.

Jag sa tyst till mig själv att jag kommer tillbaka, detta va inte min sista gång i Uganda och hos barnen. Men så blev jag gravid och resan 2016 va det inte ens på tal om att åka med på med en nyfödd liten bebis. Jag grät många gånger innan min dotter föddes just pga att jag inte skulle åka med och inte visste om jag kommer dit igen. Den känslan lugnade ner sig efter hon kom just för att jag hade min egna lilla människa att lära känna och ta hand om. Lipa började jag dock göra så fort jag fick en hälsning därifrån men sen är jag också extremt blödig, hehe.

Jag hoppas och tror att jag kommer dit igen och kanske har jag min dotter med mig då... Men oavsett vad så vet jag att jag har blivit ändrad inombords och att Lucky fortfarande är med mig många timmar om dygnet. Så tacksam att jag har fått uppleva dom två resorna dit.

Hoppas ni har orkat att läsa min kanske lite röriga text, men sen är också mina känslor lika röriga så det är väl bra att något hänger ihop? :)

Linnéa

Bosmick Lucky och jag <3