Jag ser hans rygg och jag ser hur han försvinner bort i vimlet av människor,alla svarta.Jag hade aldrig försvunnit lika lätt i det vimlet i Afrika.Överallt syns jag och jag kan inte vänja mig vid det.Att synas är inte min grej.

Att flyta in passar mig bättre nuförtiden.

Dom tar i mig.Kommenterar mitt hår,mina blåa ögon och mitt skinn som lyser upp den allra mörkaste delen av Afrika.

Jag är rädd att dom ska tro att jag är någon jag inte är,att jag är bättre än dem.

 

Jag förklarar min rädsla och han säger att du kan försöka hur mycket somhelst,dom kommer ändå att värdera dig högre än sig själva.Jag vill säga emot,främst för att jag inte tycker om det han säger men en annan del av mig vet att han har rätt och att det krävs mer för att ändra tänket hos det afrikanska folket.

 

Jag går på gatorna och är någon för att mina ögon är blå och för att jag har en speciell färg på min hud.

Jag är viktig,absolut.Men det är dom också.Det är vi alla.