Vi är inne på det sjätte året med bloggen och jag har nog kommit att utveckla nån slags hatkärlek till den.

Den tar, och har alltid tagit för mycket utav min tid.Den har fått mig att ligga vaken om natten och att komma i säng på tok för sent på kvällarna.Den ger mig prestationsångest att leverera saker som jag inte ens tror att jag kan och den får mig att vara livrädd för att jag låter andra människor ta en så stor del av vad jag känner.

Det är den ena delen...

 

Den andra delen,den är nåt helt annat.Då har bloggen varit med och gett oss så otroligt mycket hjälp med vårt arbete med barnen på Bristol.Den har gett oss möten med nya människor här i Sverige.Den har fått mig att våga skriva,något jag drömt om så länge jag kan minnas.Den har fått mig att sortera upp alla känslor som vi mött under åren så jag sluppit att stoppa ner dem i magen bara utan att bearbeta dem alls.

Bloggen har fått mig att bättre förstå vad vi har fått vara med om just därför att jag har varit tvungen att gå igenom allt om och om igen för att på bästa,men näst intill omöjliga sätt förmedla allt i skrift till dem som vill läsa.

 

Den har också gett oss något att ha kvar den dagen då vi inte längre arbetar i Uganda.Vi kommer alltid att kunna gå tillbaka,läsa och minnas om den resan vi fick Jennie och jag,en livsresa som så få får vara med om,men den blev vår och den finns här.

Det känns utan tvekan så värt allt.