Ganska ofta så önskar vi att Bristol var en mindre skola...eller kanske inte mindre men att vi hade färre barn iallafall.

400 är oerhört många.Och även om alla 400 sällan är där samtidigt så är 350 en herrans massa också det.

Det är liksom svårt att få grepp om alla och vi får ofta frågan om vi vet vad alla barnen heter.Svaret på det är nej,vi vet faktiskt inte det. Kanske att man kan namnge dryga hundratalet barn men alla...no way.

Man hade önskat ibland att man kunnat se ett avslut på alla de barn som passerar  och att vi vetat hur det gått för var och en av dem.Men det går såklart inte när antalet är så högt.

 

Ofta får man ett brev instucket i handen när man är där...man läser det och 2 dar senare så stär där nån liten unge och tittar på en och säger: You didnt reply my letter! Why? 

Oj...hej,tjena och förlåt att jag inte kände igen dig bland alla galenpannor här,ska genast se till att svara! :)

Dom vet men för oss blir det lite rörigt ibland....Och min mamma har i alla år ropat JoakimMikaelAnna! när hon velat oss något och vi är ju trots allt bara tre ungar i vår syskonskara så på nåt vis så känns det ganska okej att vi inte lärt oss alla namn....ännu.

 

Anna