Livet på Bristol är såklart inte en solskenshistoria varenda dag.Med så mycket barn och ungdomar samlade på ett enda ställe där hur många som helst kommer ifrån fullständigt trasiga familjer så händer det såklart massvis med mindre bra saker.

Och även där gäller det precis som här, små barn små bekymmer,stora barn stora bekymmer.

 

Antalet tonårstjejer som bor på Bristol är väldigt få,antalet pojkar är betydligt fler.Och i den åldern som dom är så är det massa med saker som händer inuti dem.Man skulle såklart hoppats på att dom alltid var snälla emot varandra,aldrig avundsjuka eller misunsamma men så är ju varken livet i Uganda eller i Sverige.

 

Nu senast la en av storkillarna sin telefon på laddning i en sovsal,ett tag senare så är den borta och ingen erkänner att dom tagit den.Tjejer som lockar utanför grindarna såklart osv osv...

Eddie har blivit luttrad efter alla år och ungar som har passerat och absolut inget förvånar honom längre.

Vi kan nog ibland ännu känna att det är svårt att förstå varför men också vi lär oss och blir mindre och mindre förvånade över allt som kan ske i ett land som Uganda och i den lilla världen Bristol.