Ganska ofta så önskar jag att jag varit yngre när vi sladdade in på Bristolvägen.Det hade sett väldigt annorlunda ut då tror jag.Jag hade utan tvekat stannat betydligt mycket längre perioder och jag hade haft längre tid på mig att förändra saker.

Men lika ofta som jag tänker så,så tänker jag att det var en himla tur att vi klev in med den åldern vi ändå hade och med de erfarenheterna av livet vi hunnit få.Vi hade hunnit få egna barn och dom är nog den största anledningen till att man så enkelt kunnat ta till sig alla andra barn och jobba för dem. Ofta ofta är det mina egna jag ser framför mig i situationer som känns jobbiga och det gör att man betydligt lättare biter ihop och kämpar in i det sista för att lösa saker för de barnen vi har i Uganda.

 

Jag kan inte nog tacka de där människorna som för 9 år sedan klev in i våra liv och vände det så vansinnigt upp och ner.

Det har varit 9 galna,hysteriska,arbetsamma och makalöst fantastiska år.Jag kommer aldrig att glömma.