Det ringer på min telefon och det är är Eivor.Hon som rest med oss ett antal gånger och som känns som våran fastän vi inte ens är släkt.Hon som har det allra största av hjärtan både för oss och för barnen på Bristol och som gör allt för att vi alla ska må bra. Vi har inte pratats vid på hur länge som helst känns det som och hon gör mig verkligen glad ända långt inne.Hon får mig att känna så klart att vi verkligen inte är ensamma i vårt arbete om Bristols barn och det är så skönt att få höra nån säga det fastän vi redan vet det...

Jag tycker verkligen om henne så vansinnigt mycket.