Alla dagar i livet är inte en dans på rosor,det vet vi alla.

Igår hade jag en sån dag på jobbet.När man jobbar som personlig assistent så är man själv det absolut främsta verktyget för att få "sin" människa att må bra.Ibland lyckas man bättre och ibland sämre.

Vad som gör mig så tacksam är att när man har de där dagarna när allt är tyngre så är det dom dagarna som man lär sig allra mest på ändå! I solsken och medgång är det lätt att tro att man kan,vet och förstår men i de andra stunderna det är då man utvecklas och förstår att det finns så otroligt mycket mer att lära,hela tiden.

 

Vi får aldrig någonsin tro att vi är fullärda,för det blir vi aldrig.Inte på jobbet och inte i livet.

De mest oväntade människorna i den här världen är dom som har lärt mig allra mest.

De människorna utan en självklar framtid i Uganda.Någon som föds med helt andra förutsättningar än jag fast som ändå kämpar med en järnvilja bortom allt jag tidigare skådat och så naturligtvis min storebror.

 

Allt jag behöver göra är att öppna alla mina sinnen på vid gavel och låta kunskapen komma till mig.

Den dagen då vi tror att vi vet bäst i alla lägen då är vi fullständigt förlorade.Måtte jag aldrig komma dit.