När jag tänker på allt vi får uppleva så blir jag ofta väldigt rörd. Det känns så otroligt stort att man fick det här livet.

Iband är slitet helt överväldigande och man vill bara lägga sig ner och gråta,vilket man också gör emellanåt.

Men det är också så galet,galet inspirerande och lärorikt.Kärleken vi har mött under de senaste nio åren av människor som saknar allt är så vansinnigt stor och fastän våra världar är så olika så förstår man ändå att det är samma värld vi delar och att vi alla bor under samma himmel.

 

Ugandierna är ganska snabba att döma sig själva som dåliga människor,fulla av avundsjuka,barbariska och massa andra mindre smickrande egenskaper och absolut så ser vi dem också på en hel del av människorna vi stött på under åren.

Men man lär sig att sålla bort dem.Att se dem som ser oss och låta dem andra hållas och känna det dom känner. Det är okej att inte alla tycker om det vi gör eller tycker om oss heller för den delen.

Vi älskar inte alla där heller.