Nuförtiden skriver vi ju nästan allt till varandra.Och jag kan lätt erkänna att jag är ingen prataitelefonmänniska.

Jag gillar det verkligen inte och jag är dessutom kass på det.Så kan jag slippa så gör jag gärna det.

Jag är dessvärre omringad av telefonpratare av rang, typ mamma,Jennie och min dotter Linnéa som alla tre borde få guldmedalj i telefonprateri... Jag kan få en i skriveri för det kan jag göra hur länge som helst utan problem.

 

Men...så kommer man ibland till ett läge om man längtar efter nån sådär jättemycket,då finns det inga skrivna ord i världen som kan ersätta just den rösten om ens bara för några minuter. Då kan man skriva till dödagar och ändå betyder det ingenting i jämförelse. Ibland behöver man bara höra helt enkelt.