Varför?

Alltsom oftast ställer jag numera frågan till mig själv varför jag skriver.Skriver jag för mig? För barnen eller bara för skoj skull? Av vilken anledning lägger jag hutlöst med antal timmar för att skriva ord egentligen.

Ord som kanske berör en del medans dom retar andra till vansinne.

När det inte leveraras fakta och information här så är det ju mina tankar och känslor som kommer.Vems ska jag annars skriva om? Vad Jennie känner har jag inte en aning om,jag är inte i hennes huvud,lika lite som hon är i mitt.

 

Skulle jag bara leverera fakta och sakligheter här så skull jag inte ha skrivit i mer än en månad,max.Nu närmar vi oss 6 år med bloggen.Den blev inte alls som tanken var från början men det blev inte livet eller arbetet med Bristol heller.Inget blev som det var tänkt men det måste ju inte betyda att allt blev sämre för det.

 

Jag vet att vi en dag kommer att se tillbaka på våra år i Uganda och jag önskar så evinnerligt att vi kommer att känna oss stolta och nöjda den dagen.Vi har trots allt nått mycket längre än vad vi trodde att vi någonsin var kapabla till. Vi har aldrig varit ensamma i arbetet,det kommer vi alltid att komma ihåg.

 

Svaret på varför jag skriver klarnar aldrig riktigt...kanske är det för att jag altid vill kunna gå tillbaka och minnas om det livet vi fick.

 

 

Anna

 

 

 

Förstår att det ibland också kan kännas som att man kanske skriver för "döva öron".
Jag läser vartenda inlägg ni gör men kommenterar alldeles för sällan... men vill ju komma med hejarop och pepp till vartenda inlägg ni gör!
Jag beundrar verkligen både dig och Jennie för allt det jobb och all den energi ni lägger ner i det här projektet. Dessutom håller ni bloggen igång. SÅ imponerande att ni gör allt detta och får in det i era vardagspussel!
STOR kram till er båda!