När man har levt med någon under en väldigt stor del av sitt liv så inser man inte innan det är över hur bekvämt tvåsamhet är. Man behöver inte göra all sysslor själv,man behöver inte vara ensam i det som känns jobbigt och det finns alltid någon som kan stötta upp när något skiter sig. Jag uppskattade nog aldrig det riktigt.

Inte för att jag tror att jag är mer bortskämd än nån annan eller mindre vidsynt men har man aldrig varit i nåt annat hur ska man då veta?

 

Nu närmar det sig tre år sedan beslutet togs att vi inte längre skulle leva ihop jag och mina barns pappa.

3 år... och jag trodde aldrig att jag skulle kunna lära mig så mycket som jag faktiskt gjort och att jag skulle våga så mycket. Mycket av mitt rädda,lilla jag försvann när jag började resa ensam till Uganda och jag insåg att jag är ingenting om jag inte vågar vara med mig själv. Vi kan sätta upp fasader gentemot andra om vi vill,vi kan låtsas som att allting är bra fastän det kanske inte alltid är det.Det kan skydda oss till en viss del att göra så men att sätta upp fasader mot sig själv funkar aldrig någonsin i det långa loppet.Det är jag helt säker på.

 

Varje gång vi är i Uganda,eller när jag är ensam där så ställs vi inför situationer som kräver omedelbara beslut.

Här hemma har jag gjort precis tvärtom...här försöker jag låta mina beslut ta tid istället.

Vad vill jag? Hur vill jag att det ska göras,och varför vill jag det?

Behöver jag hjälp med det här? Eller kan jag samla mod eller kunskap att lösa det själv? Kanske kan jag lösa det om jag bara är tålmodig nog.

 

Få saker skrämmer mig idag och ensamheten skrämmer mig inte alls.Det jag är rädd för utmanar jag mig själv med fastän jag kanske behöver lite stöttning i det.Men det är okej det också.

Så mycket har jag att Tacka Uganda och våra människor där för...och min mamma ♥

 

Anna