Nu när vi var nere så hade det precis skett en mycket allvarlig olycka med ett av våra barn.

Han hade varit ute och och lekt blivit påkörd av en motorcykel... Han bor bara ett par hus bort ifrån skolan och både han och hans två tvillingsyskon är elever på Bristol.

 

Vi fick frågan om vi ville gå och hälsa på honom. Såklart man vill det men ändå så startar den där lilla ångestkänslan inuti för att man inte vet vad vi kommer möta.Men tillsammans med Eddie gick vi.

Vi kom in i det allra minsta av hus och i soffan låg han....Ingipsad från bröstet och ner över hela vänsterbenet.

Det högra benet var fritt men det var också skadat.Muskler låg blottade och på röntgenplåtarna såg vi att lårbenet var totalt av.Inuti gipset blödde det.Han andades stötvis och han hade så ont.Lille vän.

 

Hans mamma är totalt genomfattig men hon hade på nåt vis fått hjälp av en läkare som röntgat honom och sedan också packat in honom i gipset.Att vara kvar på sjukhuset hade dom inte råd med.

500.000 Ugandiska shilling hade behandlingen kostat  ( Inte ens 1500 kr ) och hon hade fått fram 150.000,resten var hon skyldig och skulle betala inom 2 veckor. 

 

Här infaller ett sånt där tillfälle där vi faktiskt inte riktigt vet vad som ska göras.Högst oklart är om han kommer överleva det här ens.Gör han det så kommer han iallafall aldrig gå ordentligt igen.

Vad kan vi göra ens? Hjärtat på oss blöder och det enda vi kan komma på är att rädda familjen från den omedelbara krisen vilket är dom 350.000 som saknas för den hjälpen han allredan fått. Det tillsammans med värktabletter är vad vi kan göra,och det gör vi såklart.

 

En tacksam mamma och vi är i totalt samförstånd just för att vi är mammor och hennes barn ligger där...vi vet vad hon känner för vi hade känt detsamma om det var nån av våra.

Fortsättningen på den här historien har vi inte ännu och vi har än mindre slutet på det... men vi hoppas såklart att den där lille killen ska bli äldre än 10 år ♥