Orden är Lisbeths idag
Jag har sedan en tid tröttnat på mina egna ord.Dom finns där inte på det sättet som jag önskar och jag bad om hjälp.
Jag skrev till Jennies moster Lisbeth och frågade om hon ville dela med sig av sin upplevelse av sin allra första resa till Uganda och det ville hon.... Tack Lisbeth för det och tack för vad du är ♥
För nästan exakt ett år sedan fick jag förmånen att åka med på min livs resa.Den gick till Bristol Academy i Uganda.Jag åkte med 12 andra helt fantastiska människor som hade varit där innan,alla utom jag,Berith,Martin och William som var nya.Jag trodde att jag visste genom Jennie och Anna hur det var men jag förstod snabbt att det inte hade gått att föreställa sig verkligheten i Uganda.
På väg till skolan första dagen så blev vi avsläppta någon km från skolan och möttes av skolans stolthet brassbandet och alla eleverna.Vi promenerade den sista biten tillsammans,det var så häftigt.Plötsligt kom en liten barnhand i min och ett blygt leende.
Sedan var vi på skolan varje dag,lekte med barnen och fanns där för dem.Höjdpunkten för dem var när kameran kom fram.Flugor på en sockerbit är bara förnamnet.
Är så grymt imponerad av våra fyra ungdomar Amanda,Felicia,Hampus och William som hela tiden ägnade sig åt barnen med lek och bus och mycket kramar.Så otroligt fina.
Vi fick också åka till två riktiga Ugandiska hem.Först hos Sams mormor och morfar och sedan till Sams faster.
Där bjöds vi på inhemsk mat.Måste erkänna att jag blev orolig att det inte gick att äta ,men det var så otroligt gott.
En kvinna som haft det tufft i livet men som ändå hade lagt ner så mycket tid på matlagning till oss.
Vi hade två fantastiska killar med oss hela tiden,Sam och Kayiwa som jag fortfarande har kontakt med.
Sen bjöd vi alla barnen på mat,frukt och dricka.Vilken lycka.Så kom höjdpunkten,Discot.
Det var så himla kul.Hade moves som jag inte ens visste om.Svettades nog bort 2 liter minst och barnen turades om att torka pannan,så söta.Vi hade lika kul allihopa.
Men jag gick med en skamkänsla hela tiden över hur bra vi har det.Ungarna tvättade sina kläder för hand.
Fick frågan om hur vi tvättar,svarade att vi har en maskin som tvättar åt oss och jag tror killen fick en liten chock,han kunde inte fatta hur det funkade.
Kände samma känsla när vi gick för att äta pizza på kvällen.På en livsfarligt trafikerad väg gick vi bland barnen som tiggde.Många var bara i 5 årsåldern,bärandes på spädbarn.Syner som jag aldrig kommer att glömma.
Jag fick väl vara med om det bästa bitarna av skolan.Jag behövde inte träffa en förtvivlad familj som förlorat sin dotter.Jag behövde inte åka till ett sjukhus för att träffa en svårt sjuk mamma till ett skolbarn.Det är de bitarna som Jennie och Anna får ta,det plus mycket,mycket mer.Men det är två tuffa vita kvinnor i en mansdominerad värld.
Jag är så tacksam att jag fått vara med om detta.
Tack Jennie och Anna.
Jag har också förstått hur lycklig jag är som blivit född i rätt land.Men jag måste tillägga att dessa barn innanför grindarna har fått det fantastiskt bra.Det var så skönt att se att det var glada,lyckliga ögon.
Stor tacksamhet Jennie och Anna
Lisbeth
Alla hjärtan har samma färg.
Kommentarer
Trackback
