Vem är man utan dem?
Det är konstigt det där hur en del människor påverkar en. Vuxna,ungdomar eller barn.Hur en del bara är en total självklarhet för en och hur man nästan inte vet hur livet skulle vara utan dem,om man ens skulle klara av att vara utan dem.Man väljer dem inte och ibland om man tittar på dem så kan man inte riktigt säga vad eller varför det blev just dom för man vet inte det. Man känner det bara så evinnerligt.
När vi kommer til Uganda söker alltid mina ögon efter samma människor först.När jag sett dem och sett att dom ser okej ut så lägger sig lugnet inuti och man kan fokusera på andra saker också.
Den här lille killen är en utav de självklara.Jag valde aldrig att ta honom men en dag för när jag var på skolan för nåt år sedan så kom han bara fram till mig,sträckte upp armarna emot mig och lade sig still tillrätta på min axel.Till saken hör att han är vansinnigt blyg och att han gjorde just så emot en vit främling är jättekonstigt.
Nu kommer han alltid och kryper upp i knät.Han säger aldrig något.Men platsen är hans och vi vet det båda två.
Han har sina två systrar med sig på skolan och dom bor där,men dom har också sin mamma och det är så skönt att veta det...
Anna
Kommentarer
Trackback
