Lika mycket som jag älskar jobbet vi gör i Uganda,lika trött kan det göra mig. Lika lycklig som jag är,lika olycklig är jag också ibland. Hur vi får stånga oss blodiga emellanåt för att inte bli missförstådda.För att språket ställer till det,för att kulturen är annorlunda och för att människorna är så olika oss i sitt tänk.Precis det som jag också älskar med Uganda,det annorlunda,det fria,det som är mitt andra hemma.

 

Det är nu bara dagar kvar till loppisen och parallellt med det så kör vi diskussioner med Eddie om det bygget.

Han har det lite lugnare just nu för att barnen har lov men det lugnet får han ersätta med att plocka fram allt som vi behöver veta för att kunna genomföra det vi vill. Det där är ett monsterjobb av rang som ska göras men vi tummar inte på det.Vi vill inte stå med en överraskning i slutet med saknade 50.000 eller nåt annat tråkigt.

Vi vill VETA,i Uganda tror man och hoppas...Det duger inte den här gången.

 

Vi köper oss tid från bygget några dagar genom att sätta honom i arbete vilket gör att vi förhoppningsvis kan fokusera bara på loppisen.Det är mer jobb än vad man kan tro bakom den.Massor av folk som är involverade åt alla håll och kanter och det enda man vill är att prestera och göra det bästa vi nånsin bara kan. Alltid.

Försöker stänga ute allt annat som pockar på uppmärksamheten men det är bannemej inte det lättaste...

Jag drömmer om kakor som tar slut,ljusstakar,kopparkittlar och leksaker.Jag viker kläder i ren panik fast dom i samma sekund är ovikta igen och jag drömmer om att inte en enda människa kommer.

Är glad när jag vaknar och att det snart är det dags på riktigt.