Det är svårt att beskriva hur tacksam man känner sig dagen efter en sån jättepress vi varit under de senaste dagarna med vår loppis.Vi lägger så mycket tid på den och dom fantastiska människorna som hjälper oss med den gör nåt ännu större och lägger massvis med timmar för att vi ens ska kunna genomföra den.

Stundtals kaos i förberedelserna och en tyst önskan om att slitet ska löna sig i sista änden.

 

Förstå känslan när det startade med ett milt sagt svalt intresse klockan 11 igår....Paniken vi känner när vi inser att vi är så långt ifrån vad vi behöver.När 1 timme går och 1 till och antalet människor känns som obefintligt.

En dialog inuti där man försöker övertala sig själv att vara nöjd oavsett men man förlorar det samtalet med råge.

 

Så händer nåt och helt plösligt känns det annorlunda.Inte på något sätt känns det som succé men det känns iallafall inte katastrof och det får vara bra nog.Stämningen på oss alla höjs ett snäpp för vi strävar alla mot samma sak.

 

När vi sen sätter oss ner och räknar pengarna efter vi stängt så är det ingen som tror på att vi ska slå förra årets summa,men vi gör det! Det är den galnaste helgen på hela året och när man är mitt upp i det så tänker man ALDRIG MER! Men så lägger sig tröttheten och kvar bli bara den oerhörda glädjen över att vi får dela jobbet här hemma med våra familjer och vänner.Det finns inget som är bättre än känslan av gemenskap och ett gemensamt mål. Vi klarade det och det känns så galet bra!

 

Anna