Som om han alltid funnits känns det. Det har han inte. Inte i världen och inte alltid hos mig.

Men likväl så minns jag inget annat. Vår färg är ofta en börda för oss i Uganda.

Min färg är också en börda för honom i hans land varje dag. För honom liksom de andra vi har lite närmre hjärtat.

Hade vi vetat det vi vet idag hade vi antagligen hållt oss helt neutrala gentemot alla men hur lätt är det att veta hur dom tänker?

 

Färgen är en uppenbar skillnad på oss,det ser vi ju såklart.Men varför kan den inte sluta där?

Varför skulle jag som vit stå för så mycket utan att dom egentligen vet vem jag är? Eller vilka vi är.

Varför kan vi inte bara få vara dem vi är? Hur mycket jag än försöker förstå det så kan jag inte.

 

Kommer jag nånstans och blir serverad mat så ligger där alltid en gaffel,men bara på min tallrik,ingen annans.

Numera lägger jag undan den och äter tillsammans med dem på samma vis som dom gör.

Oavsett vilket jag gör så höjs jag. Äter jag med gaffel är jag bättre än dem,äter jag med händerna är jag unik som klarar av det. Det går liksom inte att bara vara Anna.

 

När jag ser dem för vilka dom är på insidan så ses jag bara som vit.

Vi är vita och vi är rika och det finns inga begränsningar för vad vi kan göra tror dom.

Tänk om dom med en enda sekund förstod att också vi sliter...livet kom inte på silverfat bara för att man föddes vit,även om vi i de allra flesta fall har det bättre än dem ändå....