Är det verkligen det vi kallar lycka?

Hans död har fått mig att fundera så mycket.Efter att det framkom att han, Tim eller Aviici valde att avsluta det livet han fått själv så blir det på nåt vis ännu mer tydligt att vara lycklig inte riktigt handlar om det som många av oss tror.Han hade förstått det,men människorna runt omkring honom hade inte gjort det.
 
Det är så lätt att tro att vår lycka ligger i pengar,resor, att vara bland andra människor som räknas,att ha den flottaste villan i de finaste kvarteren och det kan med all säkerhet ligga lycka i det om man känner det på riktigt,men det kan bevisligen ligga vansinnigt mycket olycka i det också.
 
Förutom de uppenbara lyckligaste stunderna i livet när barnen kom så har jag några av mina stora lycklighetsstunder i en by utan ström på landsbygden i Uganda,en promenad i samma by på en väg där någon som jag älskar sprang som barn.
En annan stund som aldrig kommer försvinna är när jag hör orden You came back,och utan att kunna se i mörkret vem som sa dem så visste jag det ändå.
För mig är detta lycka.Vägen dit har varit allt annat än rak med massor av förluster på vägen och det är inte alltid så lätt att förklara det man valt,men måste egentligen andra förstå? Vi har alla vår egen resa och den resan är ju ingen annans utan just vår egen och den enda vi egentligen måste stå till svars inför är oss själva.
 
Men det är här vi brister så ofta... Vi vill vara till lags,vi vill följa de normer som finns oavsett om de är logiska eller inte.
Vi vill,så ofta på bekostnad av oss själva,vara rätt i alla sammanhang och när man inte är det så skapar det det saker som är allt annat än bra inuti oss.När man då ska vara rätt för en hel värld så kan man lätt förstå att det tar proportioner som man inte klarar av att ta sig över.
 
Jag tror att vi måste låta oss själva vara lyckliga på det viset som vi själva valt.Vi måste förlåta oss att allt inte går som man tänkt sig alltid men att det ändå kan bli bra och vi måste låta oss själva ta vägar som kanske inte alltid ser ut som den mest självklara.Vi måste komma tillbaka och hitta lyckan i det lilla igen annars kommer världen aldrig bli en lycklig plats att leva på.
 
 
I den galnaste av alla frisyrer så är hon en del i min lycka.
 
Anna
 
 

Kommentarer
Postat av: Anonym

Jag blir tårögd! Fint skrivet! Många tänkvärda saker!

Svar: Tack <3
Jennie och Anna

2018-04-27 @ 15:40:07
Tack för att du läser om våra barns liv på Bristol Academy, och Tack för att du vill lämna ett par ord hos oss, det värmer!

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0